Jag har ännu en sån där "hej-jag-skriver-i-förbifarten-dag". Jag hinner bara inte sitta och blogga en massa just nu - min energi går istället åt till att jobba, träna, umgås med folk och fä...och så vidare. Så har dagen sett ut även idag - en någon dyster dag på jobb förvisso, men tiden gick snabbt och sen sprang jag hem, åt, betalade räkningar och nu ska jag snart, snart gå och träna. Alltid denna eviga stress - mer energi tack!

Jag tror jag ser i kors nu - det känns lite så åtminstone. Dels för att jag är rysligt trött vilket är en kombination av ryggont och kvällskift på jobb. Jag har precis avnjutit en kopp halvvarmt te, vindruvor och åtta (jo, jag räknade) körsbärstomater och nu tänker jag att det kanske är dags för sängen? Saker och ting känns för övrigt underliga nu - både bra och dåligt och jag känner att huvudet behöver vila lite på min prickiga huvudkudde.

 

Jobb imorgon också...bloggar när jag hinner och har lust. Till dess - ha det bra mina vänner. Auf Wiedersehen.

 

 

 

 

 

Den här helt ointressanta bilden tog jag hemma hos mormor och morfar i somras. Jag vet inte varför, men den känns hemtrevlig. Jag längtar efter att bo i hus och småpyssla med allt som hör till - trädgården bland annat (även om det inte är min favoritsyssla). Om jag fick bestämma skulle jag bestämma ett hus just precis nu. Synd bara att ekonomin styr det precis som den styr allt annat...

 

 

 

Det finns låtar man har hört så länge man kan minnas - låtar som på sätt och vis är en del av ens uppväxt. I don´t wanna miss a thing med Aerosmith är en sådan låt som har förföljt mig lagom sen Armageddon visades på bio. Låten har alltid varit en av världens bästa "kärlekslåtar" enligt mig - fin text och lagom mycket av det där lilla extra som gör att låten fastnar hos mig åtminstone.

 

Men igår när jag lyssnade på låten fick jag på sätt och vis en uppenbarelse - som om någon satt bredvid mig och berättade att det inte bara är en låt med en välskriven text utan allt snarare att det är så det ska vara, det är så det ska kännas. Så jag lyssnade på låten en gång till och tänkte minsann, det är precis så här. Vissa saker tar lite tid och tiden har sin gilla gång - det får lov att ta 11 år att upptäcka innebörden i en sång för när man väl gör det och inser att den stämmer så bra in på något man själv upplever, känner eller tänker då är det som att sången börjar leva på riktigt. För mig lever sången i allra högsta grad från och med nu...

 

Nog för att det precis var min födelsedag, men jag måste erkänna att det finns några saker som fortfarande står på min önskelista. Det är:

- Vita spetsiga converse (all star light, alltså). Kanske inte helt rätt årstid för det, men jag har insett att mina converse sjunger på sista versen och jag vill i främsta hand ha ett par vita när jag köper nya. Den smalare modellen passar dessutom mina fötter bra.

- Tights som är rynkiga nere vid ankeln. Tjusigt tycker jag.

- Stora, tjocka, långa koftor. Gärna i kulörerna svart, grått och någon mörklila/vinröd färg (jodå).

- En svart höst/vinterjacka. Jag älskar min blåa, men i ärlighetens namn så passar den inte riktigt till alla kläder. Den här från Gina Tricot är snygg tycker jag. Ser dock inte alltför varm ut.

- Ett pärlhalsband med många kedjor. Jag har letat efter det perfekta i över ett år (alltså innan Chanelhysterin bröt ut i bloggvärlden).

- Frukost. Damn I´m hungry. Blir nog rostade mackor med ost till frukost idag....och kaffe såklart. Mycket kaffe.